Idag var Oliver på dagis utan mig eller Mikael för första gången på det nya och fy vad jag grinade när jag hade lämnat honom! Jag tycker det är så j-ä jobbigt. 1000 tankar i huvudet och jag känner mig som världens sämsta morsa som lämnar honom i sticket alldeles ensam när han behöver mig som mest.
Först umgås man dygnet runt i typ ett år och sedan skall han plötsligt lämnas ensam bland okända människor, och helst skall han dessutom vara glad och tycka om sina fröknar från första sekunden och ha roligt hela dagen för det känns bättre för mamma och pappa då. HUR skall han som är så liten kunna förstå?? Förstå varför mamma plötsligt lämnar honom och försvinner en hel dag. Mamma och pappa som är hela hans värld.
Jag VET att jag inte är ensam och jag tror verkligen på att det är nyttigt att gå på dagis men ibland känns det bara så himla sjukt att man skaffar barn och sedan lämnar iväg honom till någon annan hela dagen. Det är så fundamentalt fel.
Ååååå vad vi skall kramas i helgen!
Förstår dina tankar och jag tror det är något som alla föräldrar går igenom. Men som någon så klokt sa till mig när jag kände likadant "det finns inte något barn som inte trivs på förskolan." Oftast är de bara ledsna när man lämnar och så fort de börjar leka går det över. Oliver är fortfarande liten ju, Thyra som börjat förskoleklassen är också ledsen när vi lämnar henne så det är nog en vanlig reaktion från ens barn.
SvaraRaderaStor kram till er alla!
P.S Lowa frågar efter Oliver varje dag. Någon har nog vant sig att ha kusinen nära i sommar :-)